Om varför det gör ont
Ska försöka ta mig till min kör idag och sen övningsköra efter det, måste ju försöka leva mitt liv liksom.
Urinvägsinfektionen (om jag inte ha urinvägsinfektion vet jag inte vad jag ska ta mig till) gör även att vestibuliten blir värre. När det gör som mest ont får jag panik typ, tänker att ska resten av mitt liv vara så här? Jag tänker på alla saker jag inte kommer kunna klara av att göra som att bilda familj (kommer aldrig orka ta hand om någon/några andra om jag ska må såhär), jobba, ha ett förhållande (kan ju inte ha sex!), resa så som jag vill, jobba som volontär utomlands......
Det är så skrämmande, men när smärtan börjat släppa/släppt så brukar jag känna mig starkare, och tänka att jag kan visst klara av allt det där. En stund brukar jag känna så i alla fall, även om det inte känns speciellt rimligt att tro att jag kan göra allt det där just nu. Men kanske blir jag frisk en dag, you never know.
Jag har i alla fall haft tid idag till att reflektera över varför jag mådde så bra förra året. Mitt liv funkade liksom, jag hade fullt upp med träning,dans,kör,skola och vänner samt familj. Allt rullade på, jag tog hand om min kropp fysiskt och gjorde roliga saker. Jag vet dock inte hur jag ska återta det livet liksom, har för mycket ont just nu och mår för dåligt psyskiskt.
Jag orkar inte träna för jag har inte tid,energi eller tillräckligt med smärtfri tid, jag missar kören för jag har ont osv.
Det känns tungt, jag vill ha mitt gamla liv tillbaka. Jag vill vara såpass frisk som jag ändå var. Jag vill, jag vill, jag vill.
Nu ska jag väl försöka göra iordning mig ifall jag mår tillräckligt bra för att ta mig till kören.
Hoppas ni får en bra dag!
Åh, jag vet precis hur du känner dig. Men du kommer att kunna ha precis allt det du vill ha! Jag blev symtomfri på bara några månader men när det var som värst hade jag också mina tvivel på livet. Kommer jag någonsin att kunna...? Jag vet att det är svårt men det gäller att släppa alla tankar på då och sen och leva nu, att känna in sig själv och lita på vad man känner.
Hoppas att du blir frisk från uvi:n snart
Kramar
Hej!
Jag vet precis vad du går igenom. Har oxå haft sådär ont... jag har problemen kvar men jag mår lite bätter idag pga av mina tabletter jag tar.
Hoppas att du blir bra fån urinvägledsinfektionen snart!
Kram
Jag har mer eller mindre känt av smärtsymtom sen 17 års åldern. I början fattade jag inte att det var nåt som var fel, jag trodde att det var som det skulle.....
Jag tog i våras ut min p-stav och sen dess har jag bara blivit bättre och bättre. Jag har dessutom avslutat en tuff utbildning och för första gången på länge så har jag lugn och ro i livet.
Jag vet inte vad som är den springande punkten men jag tror att det faktum att jag nu är p-medelsfri har mycket med det hela att göra.
Jag kan förstå att det känns tungt när man blir bättre och sen sämre. Men det gäller nog att fokusera på sin egen hälsa och inte låta smärtan och sjukdomen ta över....lätt att säga, svårare att göra.
Många kramar till dig!!
